| Ulf Linde om skulptören Kajsa Mattas |
|
I min ungdom uppträdde indisk fakir, Abdulla, på Nöjesfältet i Stockholm. Hans bästa nummer var oförglömligt. Det såg ut som om han släppte lös en skock ivriga möss som kilade hit och dit under hans mörka, blanka hud, kvickt, i alla riktningar. Många år efteråt läste jag i ett etymologiskt lexikon att ordet muskel kommer av latinets muskulus, som betyder just mus eller liten råtta. Det hon gör är rofyllt som en jämnt slipad sten, hejdat, tyst - egyptiskt. (eller bysantinskt, som ikonerna hon såg som barn i finska ortodoxa kyrkor). Inte minsta spår av beskäftighet: ytorna verkar bearbetade med ett havs tålamod. Det som syns är tätt och fast som stenen på stranden. Tystnaden är densamma. Och ändå... Gestalterna reser sig. De vrider sig fram mot eller bort från den som ser, de lyfter, bär och andas: de rör sig - om än stilla som ett largo. Och även om rörelsen är återhållen är den stark: den genomtränger allt som syns. Några grunda ristningar i de två stående skivorna i Mariae möte räcker för att förvandla dem till varelser som lyfter sig själva, cell för cell. (Deras nackar är underbara!) Varje skiftning i betongens yta - minsta krökning av den ytan, inåt eller utåt - vittnar om hur gestalterna andas. Man säger slarvigt: "Jag lever..." Men är det riktigt? Borde man inte hellre säga: "Någon lever mig..." - som en tyst hand som rör en kasperdocka inifrån, döv för dockans pladdrande och dunsande? Det är åtminstone så man uppfattar Kajsa Mattas skulpturer: En tyst hand rör dem inifrån, och vi häpnar - Se! De lever! |
|
| Senast uppdaterad ( 2007-06-10 ) |