I min ungdom uppträdde indisk fakir, Abdulla, på Nöjesfältet i Stockholm. Hans bästa nummer var oförglömligt. Det såg ut som om han släppte lös en skock ivriga möss som kilade hit och dit under hans mörka, blanka hud, kvickt, i alla riktningar. Många år efteråt läste jag i ett etymologiskt lexikon att ordet muskel kommer av latinets muskulus, som betyder just mus eller liten råtta.

En slät sten som man hittar på stranden: några hekto tät, fast materia som havet slipat i tusentals år - en sådan sten kan ses som ett slags antites till Abdullas kropp. Hos honom kom all form inifrån. Stenens form kom utifrån, från havet.

Kajsa Mattas utställning i Salarna på Konstakademien imponerar. Hon behärskar suveränt de orörliga gester som når längst in i känslolivet. Hennes skulpturer dämpar den oro som ständigt föder konsten. För en stund får man återigen bekräftat att man inte är ensam.

Förslag till minnemärke över stupade i FN:s fredsbevarande styrkor. Tänkt för FN-byggnaden i New York, skala 1:10, år 2000 © Kajsa Mattas