All rörelse i Kajsa Mattas skulpturer är nertonad, som komprimerad av ett inre tryck. När man ser hennes figurer kan man komma att tänka på andhämtningen hos en havsdyning. Dyningens rytmiska hävningar är ibland långväga utlöpare av en övervunnen orkan någonstans långt borta.

Kajsa Mattas utformar sina skulpturer med rigorös vaksamhet i detaljerna, det nertonade formspråket är som en viskning som kräver maximal tydlighet i artikulationen. Här finns inget utrymme för ungefärlighet. Men hennes art kräver också förhöjd koncentration hos den som lyssnar.

Utdrag från artikel av Gösta Gierow.